Nils-Arvid Bringéus 

Etnologi, en komparativ vetenskap?

 

 

Jämförelsen i historiskt perspektiv

Det är svårt att finna en lämpligare utgångspunkt för en studie av jämförelsen inom etnologin än den berömda tavlan över de europeiska folken från 1730-1740 i Österreichisches Museum für Volkskunde i Wien. Sentida forskning har visat att den tillhör en hel genre från förra delen av 1700-talet. Den ger en konkret men samtidigt generaliserande bild av människan som kulturvarelse i olika länder i Europa både på det materiella och men-tala planet. I en nyutkommen volym kallas den rentav "Europäischer Völkerspiegel" (Stantzel 1999). Jämförelsen tillämpades i Skandinavien redan av de götiskt inspirerade forskarna (Bringéus 1966: 223 ff.), men här möter man en populär pedagogisk syntes och även om vi läser karakteristikerna med ett leende, är det själva metoden som jag här vill fästa uppmärksamheten på. Den finske historikern Martin Klinge har givit andra exempel och citerar Montesquieu, som säger att själens främsta förmåga är att jämföra la faculté principale de lâme es de comparer (Klinge 1997:153).

Här får det vara nog med denna antydan. Folkloristiken och etnologin blir vetenskaper först under romantiken. Var rentav bröderna Grimm komparativister? Dag Strömbäck har pekat på ett upprop av Jakob Grimm daterat den 22 januari 1811 riktat till alla vänner av tysk poesi och historia att insamla "alle mündliche Sage des gesamten deutschen Vaterlandes..." Intresset hos hans partner Clemens Brentano svalnade emellertid, och därmed förföll projektet, som ju inte heller hade internationell räckvidd (Strömbäck 1945:7 f.). För den jämförande språkforskningens framväxt går det däremot inte att komma förbi bröderna Grimm (Pedersen 0000:212 ff.;Robins 1967: 164 ff..)

Komparationen som vetenskaplig metod har dock sitt egentliga ursprung i naturvetenskaperna. Vår egen Sven Nilsson överförde den komparativa metoden från geologi och zoologi till kulturvetenskaper som arkeologi och den vetenskap han som den förste kallade etnologi. Han jämförde sydsvenska fornlämningar med levande eskimåkultur och drog därav slutsatser om den skandinaviska Nordens urinvånare. Sven Nilsson var före sin tid, men genom att han skrev på svenska fick hans synpunkter inte den internationella uppmärksamhet de förtjänade. Tylor upptäckte dock hans arbete så småningom (Bringéus 1966: 187 f.). Inom arkeologin blev jämförelsen en huvudmetod, inte minst sedan treperiodsystemet introducerats. Man jämförde skallformer, vapenformer, husformer, husgerådsformer osv., allt i av-sikt att upprätta en relativ kronologi. Bakom detta jämförande stod evolutionismen som ett grundparadigm.

Sven Nilsson insåg värdet av muntliga traditioner men behandlade själv främst den materiella kulturen. Den förste som använde komparationen på icke materiellt material var tysken Wilhelm Mannhardt (1831-80), som bl.a. sände ut en frågelista till olika länder i Europa om tro och sed angående skörden. Den översattes till svenska 1867 och sändes även till övriga nor-diska länder (Celander 1931:6 ff.). Mannhardts Wald- und Feldkulte (2 bd 1875-77) bygger på material från hela Europa. Mannhardts verk påverkade i sin tur Frazers monumentala "The Golden Bough" (1890) och Mannhardt blev egentligen känd först genom detta verk.

Trots sin kritiska inställning till Mannhardt krediterar C.W. von Sydow honom för att han som den förste har "die volle Bedeutung der Varianten erkannt, in dem er es als notwendig erachtete, sowohl deren gesamtes Ausbreitungsgebiet als auch die einzelnen Variationen einer genauer Forschung zu unterziehen" (Bringéus 1991:11 f.). Kanske förtränger von Sydow här betydelsen av den jämförande språkforskningen som tidigt genom sanskritisten Theodor Benfey (1809-1881) inspirerade folksagoforskningen och därmed övervann den gamla Grimmska mytologiska arvteorin. År 1859 publicerade Benfey sin Pantschatantra-över-sättning, en stor samling indiska folkberättelser, varigenom han införde den indiska ursprungsteorin, en teori som von Sydow ställde sig kritisk emot.

Inom det folkloristiska området torde främst den jämförande språkforskningen ha verkat inspirerande. I första bandet av "Danmarks gamle folkeviser" 1853 redovisar Svend Grundtvig (1824-83) endast textvarianter, men i andra bandet 1856 förtecknar han paralleller såväl innanför som utanför Norden (se t.ex. Elveskud, DGF 2:109 ff.). I band 3 (1862) finns ett särskilt tillägg med utländska motsvarigheter. En av dem som försåg Grundtvig med ballad- och sagovarianter var den svenska folkminnesupptecknaren Eva Wigström.

Med lite god vilja kan man kanske också säga att Hyltén-Cavallius anläggger ett jämförande perspektiv i andra delen av Wärend och wirdarne. I tillägg och anmärkningar anför han parallellexempel utanför Värend och hänvisar bl.a. till ett

belägg i Mannhardts arbete "Die Korndämonen", som kom ut samma år som andra delen av Wärend och wirdarne (Hyltén-Cavallius 1868:XII).

Framförallt blev det Hyltén-Cavallius nära vän Nils Månsson Mandelgren som kom att tillämpa det jämförande perspektivet. Hur han avsåg att använda det material han samlade in under resor i hela Sverige visar hans "Atlas över Sveriges odlingshistoria" 1-4 (1877-84) (Stavenow 1972:94 ff.). Benämningen Atlas är f.ö. utmärkande för denna komparativa trend, även innan den tog kartor i bruk. Det var evolutionismen som var den teori som låg till grund härför.

I Svend Grundtvigs fotspår möter vi H.F. Feilberg som en stor komparativist, vilket inte minst hans "Ordbog over jyske Almuesmål" (1886-1914) visar. Också Feilberg vände sig till Eva Wigström för att få jämförelsematerial och detta initierade hennes arbete "Allmogeseder i Rönnebärgs härad i Skåne på 1840-talet", som hon arbetade på 1880 men som först kom ut 1891 (Bringéus 1985:78).

Det fanns alltså en komparativ forskningstrend som förstärks under 1800-talets senare hälft. Den speglas även i litteraturvetenskapen, som Carl Fehrman nyligen visat i sin skrift "Litteraturhistorien i Europa-perspektiv." Han framhåller här hur den jämförande litteraturhistorien lanserades under namn som "vergleichende Literaturgeschichte", "letteratura comparata", "littérature comparée", "comparative literature". Frankrike, där f.ö Mandelgren utarbetade sin atlas, är föregångslandet, och förebilden var den då moderna biologiska vetenskapen. Det var ett skede i fransk historia, då internationalisering av kommunikationer, vetenskap och kultur satte sin prägel på utvecklingen. Men det var i Tyskland som några av de tidigaste betydelsefulla verken inom forskningsområdet först såg dagen. Det var frågan om en geografisk/horisontell utvidgning av litteraturstudiet. De litterära förbindelser som komparatisterna studerade var därmed samtidigt kulturmöten, möten med "der Andere" eller "das Andere". Det var liberalt sinnade, kosmopolitiskt inriktade forskare, som gick i opposition mot nationella fördomar. I Tyskland grundades 1887 Zeitschrift für vergleichende Literaturgeschichte och parallellt härmed en bokserie. Också folksagoforskning bereddes plats inom den komparativa ramen. Man intresserade sig också för växelspelet mellan litteratur och bildkonst, något som numera kallas "interart studies".

Den politiska utvecklingen ledde dock till att det blev studiet av "Deutschkunde" som prioriterades, och det dröjde till efter andra världskriget, innan en professur i "vergleichende Literaturgeschichte" inrättades i Tyskland.

Alan Dundes har i en artikel belyst "The Anthropologist and the Comparative Method in Folklore", i vilken han säger att ordet jämförande förekommer i mer än 500 tidskrifter och mono-grafiserier. Han visar hur jämförelsen spelade en betydande roll inom antropologin ännu fram till slutet av 1930-talet och nämner särskilt skapandet av Human Relations Area Files (Dundes 1989:57,62).

 

Ämnesbeteckningarna i Norden

I Norden tillmättes jämförelsen så stor betydelse att den knöts direkt till ämnesbeteckningarna vid universiteten. Det skedde första gången 1888, då Karle Krohn (1863-1933) blev docent i finsk och jämförande folkdiktsforskning vid Helsingfors universitet, varefter han 1898 blev e.o. professor och 1908-28 ordi-narie professor. I hans doktorsavhandling är det första gången den historisk-geografiska metoden används på sagorna. Krohns fyra år yngre elev Antti Aarne (1867-1925) disputerade 1907 på en avhandling med titeln "Vergleichende Märchenforschungen", där han behandlar tre olika sagor. I FFC publicerade han 1910 sitt sagosystem, som senare blev utvidgat av Stith Thompson. Aarne publicerade även en rad jämförande gåtundersökningar i FFC. År 1949 tillträdde Martti Haavio professuren i finsk och jämförande folkdiktsforskning. Hans hustru Elsa Enäjärvi-Haavio (1901-51) var docent i samma ämne (Boberg 1953).

I Sverige utnämndes Carl Wilhelm von Sydow hösten 1910 till docent i "Nordisk och jämförande folkminnesforskning" i Lund.

Förebilden till benämningen "jämförande" hämtades otvivelaktigt från Finland. Sedan den materiella kulturen införlivats i ämnet i den professur von Sydow sent omsider fick 1940, blev namnet "Nordisk och jämförande folkkulturforskning" (Bringéus 1988:123,134).

När vi 1918 fick vår första etnologiska professur genom den von Hallwylska donationen till Nordiska museet var beteckningen "Nordisk och jämförande folklivsforskning". I donationsbrevet betonades ämnets europeiska inriktning. Det heter: "Tiden synes mogen för att söka sammanföra resultaten af de skilda krafternas arbete och därigenom vinna en enhetligare öfverblick öfver såväl vår egen som Europas kulturhistoria alltifrån den tid då folken började utträda ur sagovärlden"(Rehnberg 1993:34). När Sigfrid Svensson 1946 blev innehavare av Lundaprofessuren, fick den samma namn, och så kallades den fortfarande, när jag tillträdde 1967. Uppsalaprofessuren, som tillkom 1948, bar också beteckningen "Nordisk och jämförande folklivsforskning".

Men "jämförande" var inte enbart ett epitet till de svenska professurerna. Den professur som inrättades i Åbo 1919 fick namnet "Nordisk och jämförande kulturhistoria" (Rehnberg 1993:30). Vid ledigförklarandet av professor Olav Bös professur vid universitetet i Oslo 1987 var beteckningen "Norsk og jam-förande folkeminnevitskap (folkloristik)." Dansk historisk Fællesforening föreslog 1949 inrättandet av en professur i "nordisk og sammenlignende etnologi (folkekultur)", men det blev i ställe "Materiel folkekultur med særligt henblik på Norden" som blev namnet på Axel Steensbergs professur 1959 (Stoklund 1979:104,196).

Men det var inte bara vårt ämnesområde som hade epitet jämförande. År 1912 blev Otto Rydbeck examinator i Nordisk och jämförande fornkunskap i Lund. År 1971 blev ämnets namn Nordisk och jämförande arkeologi (jfr Stjernquist 1984).

Nu kan man fråga sig vad "jämförande" stod för. Genom kopplingen "Nordisk och jämförande" ligger det närmast till hands att tolka orden geografiskt: att det var förhållandena i Norden som skulle jämföras med förhållanden utanför Norden. Norden var under alla omständigheter utgångspunkten för jämförelserna. En sådan geografisk ämnesbestämning var ganska tidstypisk. Geografin hade en stark position inom humaniora, men lärostolarna i geografi hade märkligt nog inte själv någon rumslig avgränsning.

Norden var ett viktigt begrepp runt sekelskiftet. Artur Hazelius kallade till en början sina museisamlingar "De skandinavisk-etnografiska samlingarna", men Nordiska museet blev namnet för hans nya museum. Det levde visserligen inte upp till sitt namn och gör det ännu mindre idag, sedan de norska folkonstsamlingarna återförts till Norge, men ingen har vågat ändra det. Inom Norden har det funnits en forskningssamverkan som knappast har motsvarigheter i andra ämnen. Jag behöver endast erinra om de nordiska folkminnes- och folklivsforskarmötena alltifrån 1920, de etnologiska tidskrifterna, nordiska forskningsorganisationer som Nordiskt institut för folkdiktning, som tillkom 1959 och studentorganisationen NEFA-Norden, som inledde gemensamnordiska fältarbeten 1965. Hit hör också i senare tid gemensamma nordiska projekt som Skagerack-Kattegattprojektet och det bilaterala Öresundsprojektet. Ett helnordiskt perspektiv har också anlagts av folklorister och etnologer i såväl uppsatser som avhandlingar.

 

Jämförelsen som metod

Även om bestämningen "jämförande" för etnologins vidkommande hade en geografisk syftning, så var jämförelsen samtidigt en vetenskaplig metod, för att inte säga huvudmetod liksom inom arkeologin.

Måttstocken blev redskapet för museal klassifikation. Det blev rutin att varje föremåls storlek skulle anges. Utställningarna bestod av långa föremålsserier baserade på formkriteriet.Det ledde i sin tur till ett granskande av realia, synbart, mätbart. Därmed fick vi en faktapositivism, naturvetenskap tillämpad på kulturvetenskap. Och det ledde till komparationens missaktning.

Folkloristerna brukade varianterna för att rekonstruera arketyper och för att följa den fortsatta förändringen (spridningen). Jämförelsen förenade folkloristik och etnologi. Både von Sydow och Sigfrid Svensson studerade kulturspridning. von Sydow hämtade därvid sin begreppsmässiga arsenal från botaniken. Hela age and area teorin bygger på jämförelse.

Jämförelsen syftade ytterst till att finna en lagbundehet. Inom folkloristiken talade Axel Olrik om "episke grundlove". Detta sökande efter lagbundenhet var Olrik inte ensam om. Det fanns tidigare motsvarigheter inom litteraturvetenskapen (Fehrman s. 72 f.,82).

Också den vetenskapliga taxonomin, systematiken var ett lån från naturvetenskapen. Inom folkloristiken ledde den till upp-byggnaden av ett genresystem till hjälp vid komparativ forskning.

För jämförelsen fanns det i huvudsak två metoder: en statistisk och en kartografisk. Den statistiska metoden var kvantitativ, och den skulle få en stor betydelse inom samhällsvetenskaper som ekonomisk historia och sociologi. Den kartografiska metoden skulle bli en huvudmetod förutom inom geografi även inom arkeologi, folkloristik och etnologi liksom inom dialektologin.

Den kartografiska metoden kunde begagnas både regionalt,

nationellt och inom Norden. Den förde rentav samman etnologer över hela Europa till ett stort gemensamt projekt. Det ledde tyvärr endast till en europeisk karta över årseldarna, men till många nationella atlasverk som möjliggjorde inomnationella jämförelser.

 

Jämförelsen på Europa-plan

Jämförelsen gav vetenskaplig inriktning av forskningen och undervisningen. Jämförelsen skilde den vetenskapliga forskningen från amatörinsatser. Men blev det mer än ett program eller en appell? Om jag håller mig till Lund, så var von Sydow utan tvivel en stor komparativist. Det första förslaget för inrättande av ett internationellt folksagoinstitut gjordes på en konferens i Lund 1935, där bl.a. professor Stith Thompson från Bloomington var närvarande (von Sydow 1935). Sagoforskningen krävde jämförelser, och von Sydow stimulerade sina egna lärjungar att läsa främmande språk. Själv lärde han sig gaeliska, men han kunde också rekommendera sina elever att t.ex. läsa turkiska (Swahn 1996:114). Den främste komparativisten blev dock Waldemar Liungman som sökte fastställa ett diktalsters olika motiv och genom ingående kartläggning fastställka dess vandring och uppkomst.

Andra världskriget innebar naturligtvis ett stort avbräck i de internationella kontakterna. När förhållandena så småningom stabiliserat sig, kunde det internationella samarbetet upptas på nytt. Sigurd Erixon blev föregångsmannen i Europa. Sigfrid Svensson ville inte deltaga i Sigurd Erixons ibland vittsvävande internationella projekt. Sigfrid Svensson var välorienterad om folklivsforskningens utveckling i Europa, men det har kanske inte helt utan rätt gjorts gällande att han förvandlade etnologin till hembygdsforskning. Hans eget avhandlingsämne var Skånes folkdräkter. Flera av hans elever behandlade skånska förhållanden. Men det var likväl han som formulerade resolutionen vid det nordiska folklivs- och folkminnesforskarmötet i Lund, att "En viktig arbetsuppgift för nordisk folkminnesforskning är ävenledes att intensivare än hittills studera problemet Nordens förhållande till kontinen-ten" (Tillhagen 1999:22).

Det blev en yngre forskargeneration som kom att vända blickarna utanför Norden. I Lund var det först Anna Birgitta Rooth som vågade sig ut på folkloristiska expeditioner ända till Kanada och Nordamerika.

Den slovakiske etnologen Jan Podolaks Seminarium ethnologicum baserat på fältforskning i Karpaterna 1969 gemensamt bedri-ven av unga europeiska etnologer utgjorde en gång för mig själv en stark inspirationskälla. Det var där jag första gången mötte de etnologer som sedan fick ledande positioner i Europa (Bringéus 1969).

Det återupprättade SIEF stod för ett vidare europeiskt pro-gram. När jag själv blev president, fick jag med mig på vägen uppgiften att grunda nya kommissioner. Jag hade redan 1970 tillsammans med Günter Wiegelmann i Münster grundat en matkommision. Nu tillkom även en bildkommission och senare en kommission för religionsetnologisk forskning. Jag ser detta som viktiga exempel på etnofolkloristisk forskningssamverkan i Europa.

Under min tid införde vi en särskild Europakurs i andraterminsstudierna. Jag gjorde även vissa ansträngningar att få till stånd en utomsvensk kurslitteratur. Joen Pauli Joensson publicerade t.ex. en handbok om folkkulturen på Färöarna. Av Ilmar Talve beställde jag en bok om folkkulturen i Estland, men den kom inte längre än till manuskriptstadiet. Tiden hade börjat ändras.

Bland Lundaetnologer med internationella perspektiv kan nämnas Gunnar Alsmark och Renée Valeri, låt vara att de egentligen främst tillämpat den regionala etnologin på andra områden i Europa (Alsmark 1979;Valeri 0000).

 

Jämförelsen upphör

Under 1970-talet skedde en ombenämning av flera ämnen inom humaniora. Beteckningen "jämförande" försvann. Nordisk och jämförande folklivsforskning blev etnologi, Nordisk och jämförande fornminnesforskning blev arkeologi (1974) ungefär samtidigt som litteraturhistoria blev litteraturvetenskap och konsthistoria blev konstvetenskap. Suffixet vetenskap var nog en förstärkt teoretisk markering men också en tidsmässig vidg-ning, som gjorde det möjligt att studera nutidens litteratur och konst. De nya namnen innebar indirekt en signal om avhistorisering men också om ökad samhällsorientering. Klassisk fornkunskap kallades Antikens kultur- och samhällsliv.

Ombenämningarna återspeglar tendenser i tiden men även anpassning till internationella förhållanden. Arkeologi och etnologi är mera internationellt gångbara beteckningar än de tidigare. För etnologins vidkommande ansågs det dock nödvändigt med en regional avgränsning. Professurerna - inte ämnesbeteckningarna, som Billy Ehn skriver (Ehn 1991:1) - fick tillägget "särskilt europeisk". Den förutvarande professuren i etnografi i Uppsala heter numera "Etnologi, särskilt utomeuropeisk". Beteckningarna på lärostolarna är tydligt relaterade till varandra, men prefixet "särskilt" begränsar inte ämnena helt till världsdelen Europa, som fallet är där ämnet endast kallas Europeisk etnologi, t.ex. i Danmark sedan juli 1971 (Stoklund 1979:115).

Men varför försvann "jämförande" ur ämnesbeteckningen? Hade det gällt en lagtext, hade man kunnat gå till förarbetena och finna motiveringar. Detta är märkligt nog inte lika lätt ifråga om en förändring i universitetsvärlden, fastän här också måste ha funnits förarbeten. Det blir i stället fråga om en tolkning.

Jämförelsen byggde primärt på en segmentering. Man jämförde detaljer. Det kunde vara tidpunkten för årseldarna eller eldar-nas utseende. Det kunde vara plogtyper, sago- eller sägenmotiv. Det kunde också vara kistfötter. Mats Linqvist, Gösta Arvastson och Orvar Löfgren har valt det exemplet för att åskådligöra smalspårigheten i den forskning som bedrevs under min egen professorstid i Lund. Hade de gått till den ifrågavarande uppsatsen, hade de funnit att den till skillnad från de flesta hade ett geografiskt perspektiv som sträckte sig från Norden till medelhavet. Ju mindre bländare, desto större skärpedjup.

Folkloristerna var inte bättre enligt Lars Lönnroth, som väljer traditionerna om frimurarna som exempel. Han skriver med journalistisk överdrift att folkloristernas bild otydliggöres "av ambitionen att granska tusen sägenvarianter och kartlägga deras geografiska utbredning och historiska metamorfoser, tills den konkreta miljö där sägnen används försvinner under alla kartor och diagram" (Bringéus 1990:64). Hans kollega Magnus von Platen kritiserade vid en diskussion i Gustav Adolfs-akademien på liknande grunder Gunnar Granbergs avhandling om skogsrået. Inom etnologi och folkloristik har man dock konfliktundvikande inte valt att polemisera mot i detta fallet komparationen. Billy Ehn och Orvar Löfgren har dock i sin handbok "Kulturanalys" (1982:110) tvingats att på något vis förhålla sig till komparationen. Under rubriken "Perspektivering" skriver de:

 

Jämför. Ett föga överraskande råd inom jämförande kulturvetenskap. I det här sammanhanget innebär rådet emellertid inte systematisk komparation enligt konventionella regler. Vi befinner oss fortfarande i en anarkistisk fas. ...Men nu, just när vi försöker öppna en kultur, se den på nytt och finna bä-rande teman, då ska vi känna oss fria att jämföra med vad som helst. Vilka intressanta likheter och skillnader finns t ex mellan daghem, marathon, bensinstationer och möbelvaruhus, om man ser alla dessa fenomen som symboliska system?

 

Man kan naturligtvis fråga sig vad som kunde komma ut av sådana jämförelser, när redan vanligt folk ibland klandrar varandra för att jämföra så närliggande ting som äpplen med päron. Men man befann sig ju i "en anarkistisk fas".

Komparationen förutsatte ett betydande material, kanske rentav ett kvantitativt material. Nu hävdades med allt större emfas att etnologin var en kvalitativ vetenskap. I det kvantitativa materialet såg man faktapositivism, dvs ett naturvetenskapligt betraktelsesätt. Att profilera sig etnologiskt in- nebar att arbeta kvalitativt (jfr Johansson 1999).

Utmärkande för faktapositivismen var klassifikationen. Orvar Löfgren talar inte utan rätt om "klassifikationens makt över tanken". Klassifikationen präglade folklivsarkiven, studieplanerna och forskningen. Genresystematiken var tillämpbar för traditionell folklore, men det visade sig att folklore nyskapades och att sådan folklore lät sig inte utan vidare infogas i de gängse genrekategorierna.

Sedan man börjat plädera för en etnologisk helhetssyn, var det svårare att anlägga ett jämförande perspektiv. Karteringen upphörde (Bringéus 1999). När man längre fram ville studera företeelser kontextuellt, blev det ännu svårare att göra detta i jämförande perspektiv. Inom folkloristiken vändes intresset från form till performance (Kvideland 1981). Andra forskare hävdade rentav att ingenting existerade utanför texten. "Mest extrem är den ståndpunkt som avvisar själva existensen av mönster, regelmässigheter och kulturer. Därmed förnekas också möjligheten att bedriva systematisk forskning, att kategorisera och göra jämförelser" (Daun 1999:41 f.).

Det räcker emellertid inte att peka på begrepp som kvalitet, helhetssyn, kontext eller performance. Det var i själva verket fråga om ett vetenskapligt paradigmskifte av liknande slag som en gång förde in jämförelsen från naturvetenskapen till humaniora. En ny vetenskapssyn förvandlas till normalvetenskap men leder förr eller senare till ett stando, möter kritik och ur kritiken framväxer i bästa fall nysatsningar (jfr Ehn/Löfgren 1991:16 f.).

Carl Fehrman pekar på att det fanns svagheter i den tidiga komparativa forskningen. Han erinrar om den tyske filosofihistorikern Wilhelm Diltheys kritik mot den närsynta komparativa orsaksförklaringen, som inkräktade på förståelsen. Dilthey hävdade att de positivistiska naturvetenskapernas mekaniska förklaringsprincip inte går att tillämpa inom historievetenskaperna.

"Tiden var inne för en annan typ av komparatism än den värdeneutrala, genetiska. I stället återvände ett antal forskare till den illustrativa, värderande litteraturjämförelsen" (a.a.s. 132). "Men om de komparativa vetenskapsgrenarna inom ämnet inte för närvarande tycks utöva någon dragningskraft på yngre forskargenerationer, beror det inte vara på det begränsade utrymme som ägnas de främmande språken i gymnasieskolorna. Det har framför allt att göra med de teoridiskussioner som ifrågasatt och ryckt undan grunden för den äldre komparatismens en gång stolta byggnad" (a.a.s.99). Hermeneutiken medförde ett paradigmskifte som innebar att man intresserade sig för tolkning och förståelse i stället för förklaring. Medan komparationen var ett arv från naturvetenskapen, medförde hermeneutiken ett avståndstagande från naturvetenskapen. Medan naturvetenskapen sökt förklara, ville humaniora bidraga till förståelse (Ricoeur 1993:39 ff.).

Frågelistmetoden hade lämpat sig väl för den komparativa forskningen alltsedan Mannhardts dagar. Nu kom intervjuerna eller samtalet i stället, men de kunde inte genomföras i lika stor skala. Den kvantitativa forskningen ersattes av en alltmera kvalitativ. Medan man tidigare hävdat nödvändigheten av perspektiv (tidsligt, rumsligt, socialt), kom nu i stället krav på närhet. Deltagarobservation var en sådan form av närstudium. Inom folkloristiken var performansstudierna också närstudier.

Man kunde rentav fokusera på en enda individ som Lynn Åkesson i sin avhandling och i Elisabeth Berglins avhandling om bonadsmålaren Johannes Nilsson.

Medan socialhistorikerna numera kombinerar hård- och mjukdata, så har etnologer och folklorister helt försvurit sig åt mjukdata. Med hårddata kan - om statistisk signifikans föreligger - jämförelser göras. Men i moderna etnologiska studier lyser hårddata praktiskt taget helt med sin frånvaro. Åke Daun är undantaget som bekräftar regeln.

Jämförelsen brukades som vi sett främst för att söka ursprung och finna arketyper. Den stod i evolutionismens tjänst och kom med denna så småningom i vanrykte. Evolutionismen var inte heller det generalparadigm man hade trott. Nutida osteologer har t.ex. visat att människors medellängd inte ökat kontinuerligt. Under 1600- och 1700-talet fanns en svacka.

Det är inte heller fråga om en kontinuerlig materiell utveckling, som Bjarne Stoklund visat genom historiska jämförelser på Läsö av liknande fluktuationer. Den skenbara utvecklingen rymmer faser av stillastånd, rentav tillbakagång. Men

detta kunde endast visas genom jämförelse. Jämförelsen överlevde evolutionismen.

De långa historiska jämförelserna som mentalitetshistorikerna pläderade för fick ingen efterföljd inom svensk etnologi.I

stället började man diskutera innebörden av ett historiskt perspektiv vilket i och för sig var nyttigt (Löfgren 1990:93 f.; Lindqvist 1992). Av större intresse är dock att se hur det användes. Löfgren prioriterar uppenbarligen själv vad han kallar ett kontrapunktiskt sätt att utnyttja den historiska dimensionen. I realiteten innebär det att historien reduceras till ett medel att synliggöra samtiden, men utan förklaringsvärde (jfr Schoug 1999:154). Därmed utdömmes i själva verket den kulturhistoriska inriktningen inom etnologin.

Jämförelsen på väg tillbaka?

Carl Fehrman menar att den äldre komparatismens yttersta försvarslinje är svår att i längden hålla (a.a.s.105). Men han pekar samtidigt på litteraturvetenskapens förmåga att överleva."Det gäller också den så många gånger detroniserade kom-paratismen. Den har visat sig kunna ta till sig och assimilera impulser från vitt skilda håll" (a.a.s.105). Som exempel anför han Michael Bachtin, som skriver:"På kulturområdet är utanförståendet förståelsens allra viktigaste förutsättning./.../ En innebörd röjer sina djup sedan den mött och sammanträffat med en annan, främmande innebörd: mellan dem inleds en dialog. /.../ Vid ett sådant dialogiskt möte mellan två kulturer smälter de inte samman /.../ men de berikas ömsesidigt" (a.a.s. 46).

Likväl är det inte främst nya teorier utan den förändrade

politiska verkligheten som berett vägen för ett ökat komparativt forskningsintresse. Invandringen öppnade nya forskningsfält. Sverige blev mångkulturellt och multietniskt. Man behövde inte längre fara så långt iväg för att göra jämförelser mellan olika kul-turer. Billy Ehn gjorde här betydande initialinsatser och pläderade i sin installationsföreläsning för ökad europeisk inriktning (Ehn 1991). Invandrarforskning förekommer nu vid alla etnologiska institutitioner i vårt land, men det är numera långt ifrån bara etnologer som studerar invandrarfrågor. I sammanfattningen till sin bok "Svensk mentalitet" skriver Åke Daun att två huvudsynpunkter bör vara vägledande, "strävan efter representativitet i möjligaste mån samt ett kulturellt jämförande perspektiv" (Daun 1998:232).

Medan den komparativa metoden inte brukades inom tidigare historisk forskning, arbetar socialhistoriker numera i stor utsträckning i mentalitetshistorisk anda med komparation både i horisontal- och vertikalled. Man räds inte för att ge sig in i domböckernas omfattande och svårforcerade material för att belysa förändringar och skillnader tidsmässigt, socialt och rumsligt. Etnologer och folklorister brukar sådant material mera i exempelform.

Den komparativa metoden har dock kommit till heders i vissa sentida etnologiska studier. Lissie Åström i Lund introducerade jämförande tregenerationsstudier, som blivit mönsterbildande (Åström 1983,1990). Djupintervjuerna har rentav förvandlat etnologin till en intervjuvetenskap. Det är därför desto in-tressantare att en och annan etnolog vågat sig på jämförande eller åtminstone kontrastiva analyser baserade på historiskt material som brev (Bjurman 1998) och domböcker (Lövkrona 1999). Att den tidigare förkortningen av tidsperspektivet inte skett ostraffat visar Inger Lövkrona i sistnämnda studie av en ung barnamörderska.

Internationella jämförelser är dock sällsynta. Billy Ehn skrev 1991:"Etnologin är alltså inte särskilt 'europeisk'och sätter inte internationella förhållanden i centrum. Ändå ska jag ägna min ämnespresentation åt denna aspekt därför att jag tror att den på olika sätt kommer att prägla etnologin i framtiden" (Ehn 1991:1 f.). Jag vågar här som exempel anföra mina egna studier av kistebrev, där jämförelsen med kontinentala förlagor spelar en viktig roll inte bara för fastställande av förlagor utan även för studiet av transformationsprocessen.

Med EU har vi fått ett nytt Europa-perspektiv, som också börjar få konkreta uttryck inom kultursektorn. Museerna spelade som ovan nämnts en viktig roll för konsolideringen av en nationell identitet. Vi fick en rad nationalmuseer. Idag är bilden en annan. "Museum für Volkskunde" i Berlin-Dahlem har nyligen fått namnet "Museum Europäischer Kulturen". Det är inte bara en namnändring utan även ett tecken på en ny inrikt-ning, som spränger de nationella gränsdragningarna och öppnar upp mot ett vidare kulturrum med likheter, skillnader och kontakter, men också ökar förståelsen för regionernas roll för människors identitetsskapande.

Kulturhistoriska museet i Lund tillfördes under Georg Kar-lins tid betydande samlingar utanför Sverige inte minst av konstindustriell art. Det var ett världmuseum i miniatyr.Idag har man chansen att lyfta fram Kulturen på gränsen mellan Norden och kontinenten på liknande sätt som i Berlin. Men tar man den?

Etnologin har under det senaste årtiondet undergått stora omvandlingar på gott och ont. Impulser framförallt från USA har verkat inspirerande men samtidigt likriktande. Övergivandet av komparationen har öppnat dörrarna för andra ämnen på tidigare etnologiska och folkloristiska domäner. Etnologin har fått ökad plats i mediesamhället men samtidigt blivit blivit en "Mädchen für alles" och otvivelaktigt fått en försämrad status i vetenskapssamhället. Strävan efter att skapa förståelse i stället för att producera kunskap, rädslan för att betraktas som ett faktapositivistiskt ämne har drivit in etnologin i ett läge där man inte längre vet vad den står för. För egen del måste jag numera kalla mig etnolog med kulturhistorisk inriktning för att tydliggöra min position. En etnolog med denna profil strävar efter att belysa sammanhang, dvs både att ge förklaringar och skapa förståelse - men för det krävs jämförelser. Jämförelser i tiden är inte det enda sättet. Kanske är det dags även att på nytt använda den kartografiska metoden liksom att utarbeta sociogram för att tydliggöra förändringar av annat slag.

Impulserna kommer vanligen utifrån. Också den moderna IT-tekniken kan komma att återupprätta jämförelsen. Medan folkloristerna på 1930-talet planerade en internationell folksagobank lokaliserad till Köpenhamn, behöver en sådan bank idag ingen lokalisering. Genom Internet kan materialet bli tillgängligt för forskare över hela jordklotet. Det gäller inte bara texter utan också bilder och ljud.

Vad jag pläderar för är ingen återgång till den äldre kom-parativa forskningen. Vad jag drömmer om är nya vägar för en komparativ forskning som både ökar vår kunskap och vår förståelse. Min motivering härtill är närmast av psykologisk art. Jag vill i korthet utveckla den som en avslutning.

 

Den internaliserade komparationen

Komparation är inte bara ett mekaniskt jämförande, mätande och vägande av två eller flera storheter på formplanet i ett museum, laboratorium eller arkiv. Komparationen är också internaliserad i oss själva - tack vare minnesfunktionen. Varje gång vi får en ahaupplevelse, sätter vi denna i relation till något annat eller något aldrig tidigare upplevt, kanske något ännu märkligare än vad vi tidigare upplevt. Det kanske kan vara en kontrastupplevelse. Genom jämförelsen ser vi något nytt.

Den internaliserade komparationen pendlar ständigt mellan nuets upplevelser och vår tidigare erfarenhet. Det kan vara en pendling mellan nu och då eller mellan här och där. Ju äldre vi blir desto flera erfarenheter har vi samlat. Nya erfarenheter medför kanske inte längre den spontana entusiasm som hos unga människor, men ger samtidigt den erfarne försprång före den oerfarne. Den erfarne har fler referenspunkter och får därmed lättare att bedöma nya upplevelser. Kanske var det därför de äldre en gång vördades som visa. Kanske kan museernas, bibliotekens och arkivens skatter i vårt eget samhälle fungera som ett kollektivt minne, som gör det möjligt att känna igen eller inte känna igen något som tillhör hela vår kultur. För det behöver vi på nytt klassifikationen men inte längre ordnad i kartotekfiler. Vår minneskapacitet behöver inte heller belastas. Jämförelserna kan göras med hjälp av datatekniken. Vår egen uppgift blir att finna nya ingångar, nya jämförelsepunkter, nya kombinationer. Att sluta att jämföra är att frånsäga oss något djupast mänskligt.

Medan det i gången tid endast var förbehållet ett tunt skikt av aristokrater att göra en grand tour i Europa, reser dagens ungdom runt jordklotet. De sitter inte bara i flygplan utan cyklar och vandrar. Äventyret, nyfikenheten, vetgirigheten driver dem, kanske också medvetandet att de snart nog blir fångar i den sociala fälla som står gillrad åt dem. Att se med egna ögon, att andas luften, känna dofterna, höra ljuden är något annat än att sitta framför TV-apparaten. Är det något man uppövar under sådana resor så är det jämförelsen. Min yngsta, 20-åriga dotter har under det senaste året sett oändligt mycket mer av världen än jag själv hunnit med under ett långt liv. Det är ingen dålig grund att falla tillbaka på då hon nu börjat läsa etnologi.

 

 

 

 

Literatur:

Alsmark, Gunnar 1979: Herdar på Korsika.

Bjurman, Eva-Lis 1998: Catrines intressanta blekhet. Unga

kvinnors möten med de nya kärlekskraven 1750-1830.

Bringéus, Nils-Arvid 1966: Gunnar Olof Hyltén-Cavallius. En studie kring Wärend och wirdarne.

Bringéus, Nils-Arvid 1988: Lärostolen och ämnesbeteckningen. In N.-A. Bringéus (Red.) Folklivsarkivet i Lund 1913-1988.

Boberg, Inger 1953: Folkemindeforskningens historie i Mellem- og Nordeuropa. Khvn.

Bringéus, Nils-Arvid 1969: Seminarium ethnologicum II in Liptovska Teplica. Nord-Nytt 3/4.

Bringéus, Nils-Arvid 1983: The Predecessors of "Ethnologia Europaea" Ethnologia Europaea XIII,2.

Bringéus. Nils-Arvid 1991: Debatten om Wilhelm Mannhardts fruktbarhetsteorier. Rig.

Bringéus, Nils-Arvid Det etnologiska rumsbegreppet (im Druck).

Celander, Hilding 1931: De svenska svaren på Wilh. Mannhardts frågelista. Utgivna med anmärkningar av Hilding Celander. Folkminnen och Folktankar.

Daun, Åke 1998: Svensk mentalitet, 3. uppl.

Daun, Åke 1999: Det allmänmänskliga och det kulturbundna.

Dundes, Alan 1989: Folklore matters. Knoxville.

Lindqvist, Mats 1992: Between Realism and Relativism. A Consideration of History in Modern Ethnology. Ethnologia Scandinavica.

Lövkrona, Inger 1999: Anna Larsdotter barnamörderska. Kön, makt och sexualitet i 1700-talets Sverige.

Schoug, Fredrik 1999: Samtiden som del av det förflutna eller början på det nya? Rig.

Valeri, Renée 1977: Le confit et son rôle dans l` altimentation traditionnelle du Sud-Oest de la France.

Åström, Lissie 1986: I kvinnoled. Om kvinnors liv genom tre generationer.

Åström, Lissie 1990: Fäder och söner. Bland svenska män i tre generationer.